måndag, december 30, 2013

en måndag

Idag fyllde maken ett år klokare, vi firade i dagarna två och han fick många finfina presenter, bland annat en bok jag är lite spekulant på att läsa; "Tiggarflickan" av Alice Munro årets nobelvinnare i litteratur.

Vi tog oss ner på staden för några korta ärenden, men en måndag efter jul och direkt innan nyår och dessutom mellandagsrea är inte den bästa dagen för stadsbesök såvida man inte älskar att trängas och känna hur kroppsvärmen från hundratals stressade Örebroare fyller lokalerna. Först skulle vi till banken och sätta in lite kontanter, den idén var vi inte ensamma om. Som sagt, vardag innan nyår, paniken att vissa sedlar inte kommer vara giltiga efter nyåret samt, skulle jag gissa, julklappspengar som ska sättas in på sparkonton. Det finns en enda automat (i hela Örebro) för sådana ärenden och kön var lång skulle man kunna säga.

När vi väl kom ut var jag yr i huvudet och mådde illa. Efter ett par affärer till styrde vi stegen mot systembolaget för att köpa bubbel till morgondagens tolvslag, inte heller där var vi ensamma. När kön börjar utanför affären tycker i alla fall jag att det är några för många. Maken tyckte vi skulle ta bilen till det andra systembolaget, jag är glad att vi inte gjorde det efter att ha läst  artikeln i allehanda. Vi trängde in oss i fyrans buss och åkte hem bara för att upptäcka att all mjölk var slut. Andas in, andas ut!


Nu är magen mätt av tårta och i vardagsrummet spelar maken playstation move med sin yngsta dotter, jag tänkte kanske ansluta, verkar vara ett bra sätt att förbränna julkalorierna om jag inte ska stanna kvar i källaren och prova på skivstången han också fick i present...
som sagt, många bra presenter ;)









söndag, december 29, 2013

Ljuset!


Vi lever i en värld där media speglar att precis allt är mörkt och att alla människor är fyllda med ondska. Det är inte sant!
Mörkret Är stort, men Ljuset är så otroligt mycket större!

Jag skulle önska att alla mina bloggläsare gör en lista! Den behöver inte nödvändigtvis skrivas ner här, om ni inte vill såklart. Den behöver inte ens skrivas ner på papper, i ditt huvud går lika bra, men gör en lista!

"Det här är jag tacksam för" ska vara rubriken. Det kan vara vännerna eller hunden, det kan vara varmvattnet i duschen, att du har en bra bok att läsa eller din nya tandborste. Du kan vara tacksam för att du är frisk eller att du har en granne som skottar åt dig. Vad det än är så skriv ner det. Kanske blir din lista lång, kanske kommer du bara på en enda sak.

Din lista visar att det finns minst en sak i denna värld som du är tacksam för. Listorna vi gör, på papper eller i våra hjärtan, det är det som är ljuset, det är de sakerna vi ska lägga vårt fokus på, inte mörkret som media målar upp.





Åsa´s "det här är jag tacksam för" lista:
Min lista kan göras längre än vad som är läsvänligt så jag väljer det jag är mest tacksam för;
min underbara familj och släkt och vännerna. Tack att ni finns, bara vetskapen om att jag vet att ni existerar gör att jag vill fortsätta leva!








tisdag, december 17, 2013

Frysa

Ja, jag vet att man ska tänka på miljön och ur en ekonomiskt vinkel och det gör jag, därför kommer inte detta blogginlägg ge någonting, bara några rader av vanligt heligt nerike-gnäll, det är upp till er om ni vill fortsätta läsa

Varför ska man behöva frysa, inomhus? Vi har kommit otroligt långt i utvecklingen och att man fortfarande behöver frysa inomhus är obegripligt. När jag är inne vill jag kunna gå barfota och ha t-shirt på mig. När jag är ute kan jag gå med på att klä mig efter väder. 

Om jag sitter still måste jag ha flera lager filtar på mig, händer och fötter är iskalla och igår när jag kröp ner bredvid maken frågade han om jag var död. Om ens fru är så kall att man funderar på huruvida hon är död eller ej så kanske man kan medge att det är lite kallt? Nej, lösningen är tydligen tofflor. 

Undrar om det ens är bra att frysa så mycket, man spänner ryggen och all energi går åt att hålla en varm. Jag skulle kunna tänka mig en temperatur på runt 25-26 grader, det vore perfekt. Tänk att kunna gå barfota, tänk att kunna sitta i soffan utan att behöva slåss om filtarna. 

Ja, detta inlägg ger mig ingenting som jag skrev i början. Om man höjer värmen till en behaglig Åsa-temperatur kommer det kosta både i plånboken och på miljön vilket jag kan hålla med om att det vore en dum idé. Dessutom blir jag misstrodd här hemma när jag berättar om isbjörnarna som knaprar i väggarna. 





söndag, december 15, 2013

ingen rubrik

Om jag inte har ett konkret mål med deadline så tappar jag fokus direkt, jag vet inte riktigt vad som händer med mig, det susar i huvudet och jag lallar omkring.

Jag måste veta exakt vad det är som ska göras och vilka tidsramar jag har att hålla mig inom. Sen så behöver jag ganska fria händer i mitt arbete. Inte för fritt, då blir det för flummigt, lagom som är ett utnött ord i vårt land, lagom är bäst.

Jag klarar inte av stress då låser sig allt, men blir jag för ostressad och ingen skyndar på mig blir verkligen ingenting gjort. Ibland kan man fundera hur jag är konstruerad. 

Det är så lätt att tappa fokus och koncentration, när man tappar det tappar man intresset och målet glöms bort. Utan mål mår man dåligt och rätt var det är så är man deprimerad utan att veta varför.

Människa!!! Kvinna är ditt namn! 


torsdag, december 12, 2013

Champagne och jul

Igår kväll blev det Champagne (för oss vuxna) och cider till barnen, man måste ta vara på tillfällena här i livet och fira. Jag måste verkligen säga att jag älskar champagne, så sjukt gott. Tur man inte har råd att dricka det för ofta.

Idag är det några sista inlämningar i skolan, annars är det ganska lugnt. Snart är det JULLOV!  

Förutom att trycka i mig julmat och umgås så ska jag skriva skriva skriva!!!! Däremellan ska jag läsa massor roliga böcker. MYS!

puss på er mina läsare och var nu riktigt snälla, mindre än två veckor till jul. Tomten ser ALLT!







onsdag, december 11, 2013

En seger!

Hjärtat dunkar och andningen är snabb. Mitt slit har lönat sig.
Jag kom in på Socionomprogrammet!
Nu vet jag vad jag ska göra de närmaste tre och ett halvt åren, jag ska slita mitt hår och gråta blod och ha ångest inför varje tenta.

Jag är verkligen riktigt riktigt glad just nu. Ni som redan känner mig kan nog förstå min glädje, för er andra ska jag dra en bakgrundshistoria hur man kan bli så glad av att komma in på universitetet. I svenska 3 fick jag en uppgift att skriva om min lärstil, jag tänkte ni kunde få läsa en bit av den:


"När jag gick i grundskolan så funderade jag ofta på om det var något fel på mig. Varför lärde sig alla andra så fort, hur kunde ta till sig informationen så enkelt? Läraren stod framme vid tavlan, hen pratade om politik, matematik, geografi eller grammatik. Ibland skrev hen något på tavlan, jag skrev av, särskilt när det stod vilken sida man kunde hitta informationen i boken. 

Ingenting läraren sa var begripligt för mig, jag uppfattade vissa meningar, vissa ord. Helt plötsligt kunde läraren slänga ut en fråga till klassen, och minst femton par händer flög upp i luften. Jag stirrade med häpnad på dem.
Många gånger tyckte lärarna att det var roligt att ställa frågan till de som aldrig räckte upp handen, oftast till mig. Jag hade verkligen ingen aning om vad varken svaret eller frågan var och när jag svarade möttes jag ofta av skratt som gjorde ont, både från klasskamrater och lärare. 

Jag tog hem boken, läste den, strök under, kom ihåg vissa saker läraren hade sagt, kollade anteckningarna, jämförde och diskuterade med mina föräldrar, först då förstod jag. När jag sedan kom till skolan med min nya kunskap föll den platt, det där var ju gammalt, inget vi behövde idag. På lektionen hade läraren gått vidare med nästa kapitel och än en gång satt jag tyst på lektionen och funderade över vad alla gjorde.

Slutbetygen blev usla och skoltröttheten var enorm. Lärare och klasskompisar envisades ändå med att jag var tvungen att gå gymnasiet, det fanns inget annat alternativ. Eftersom betygen inte räckte till så blev det första året ett IV-program med grundläggande basämnen. Det var under den tiden jag äntligen fick tid att lära mig vad procent egentligen var, det var också där jag för första gången fick höra en lärare säga att jag var bra. Det slutade ändå med ett gymnasieavhopp efter endast ett år på det efterlängtade Medieprogrammet, och jag lovade mig själv att aldrig studera igen

Jag var arton år och fri!

I efterhand har jag förstått att det inte var min intelligens det var fel på, det var den enkelspåriga undervisningen som inte passade mig.

Jag behöver förkunskaper för att kunna ta till mig ett nytt ämne. Under komvuxtiden har jag insett att det är när jag läst på i förväg som jag bäst kan hänga med i diskussionerna under lektionerna..."


Jag vet att det finns många som är som jag, som inte tycker att det är så lätt att lära sig nya saker. Man jämför sig med andra och självförtroendet åker ner i tårna. Det är väldigt lätt att man ger upp, det är ingen idé tänker man. 

Först när jag var 32 år hade jag  fått tillbaks så pass mycket självförtroende att jag vågade mig på att söka upp en studievägledare och berätta att jag ville studera på Socionomprogrammet. För att komma in krävdes det tre terminer på komvux och läsa in behörighet och så krävdes det att jag skulle göra högskoleprovet. 

Jag gjorde TRE högskoleprov, för varje prov fick jag mer poäng och till slut kom jag upp till 0,9, det är ungefär medel, så jag påstår inte att jag tyckte det var lätt. Alla ämnen var svåra, men jag tog mig genom dem på något sätt. Min blogg är full av plugg-ångestinlägg. 

Men matte 2 var det som nästan gjorde att jag gav upp, efter två prov på rad som misslyckades totalt reste jag mig från min plats och gick gråtande därifrån. Som tur var så är komvux i Örebro underbart, jag fick förlängd termin med suveräna lärare som såg till att jag kom i mål även där. 



Så, idag kom detta besked!
Kära bloggläsare, jag kommer slita mig flintskallig, jag kommer kugga på tentor, jag kommer gråta och skrika och ni kommer få läsa om detta i tre och halvt år, hoppas ni står ut.




Framtiden

I eftermiddag vet jag förhoppningsvis hur den närmaste framtiden ser ut... jag skriver mer sen, då vet jag mer om hur mina tankar går. Just nu sitter allt i magen, ingen ordning på nånting.





tisdag, december 10, 2013

Att välja hatet

Att välja att hata! Hata det som är annorlunda, hata det vi inte förstår eller hata de som hatar. Det blir en ond mörk cirkel som snart kommer vara mycket svår att ta sig ur. Vi måste göra något nu.

De flesta normalkorkade människor som jag tycker att livet går ut på att ha roligt, få må bra och veta att ens nära och kära har det bra. Många av oss har också en önskan om att se ett samhälle som utvecklas och förbättras, eller hur?

Jag förstår inte varför man under sitt korta liv här på jorden ägnar så mycket tid åt att hata. Man lägger ner tid på att kränka människor, förbjuda det som är "annorlunda" och sprida sitt hat. Vad är det som händer i människorna, är det rädsla? Hur kan vi tillåta oss själva att mata oss med sånt här? Du sprider inte bara skräck och obehag i din närhet, du förgör dig själv. Anna Skipper säger att "du är vad du äter", det är sant. Det du matar din själ och tankar med sprider sig i dig, det blir en del av dig för att slutligen ta över. Vill du det, vill du vara en människa som är så full av hat att det inte längre finns plats för kärlek?

Ta vara på din korta tid här på jorden. Krama om dina nära, låt kärleken vinna. Kom ihåg, det är inte "de" som är annorlunda.

Vi alla är annorlunda, vi är unika, och det är något bra!


bildadress




måndag, december 09, 2013

Måndag morgon

Måndag morgon!

Sov länge...
hann inte läsa morgontidningen, åt frukost stående!

Grävde fram cykeln, började knackade loss is. Tog för lång tid. Fick snilleblixt och drog in cykeln i hallen och drog igång hårfönen. Trampade iväg, bromsarna funkade inte. Grannen flyttade sig som väl var. Fick vända. Maken fixade. 

Blev omkörd av pensionärer hela vägen till jobbet. Att alla måste ha så bråttom? Bakdäcket levde sitt eget liv, jag lät det hållas. Jag tackade Gud när jag kom fram att jag inte hade kvaddat eller blivit överkörd av racer-pensionärerna.

Väl framme på jobbet upptäckte jag att nycklarna var kvar hemma! Vågade inte lämna cykeln olåst utan släpade in den så den fick stå och droppa av sig i entrén, tur man känner städerskan ;)

Kaffepausen var sådär. Kaffet var ljummet och mjölken hade inte bara gått ut, den hade krupit iväg. Rasten blev mindre njutningsfullt än vanligt. 


Nu är jag hemma, har fått mig en kopp varmt kaffe med fräsch mjölk och kollar på min ansökan. Nervös! Snart får jag nog veta. 








fredag, december 06, 2013

snö och förträngande av att jag borde plugga

Förtränger att jag borde plugga, som vanligt. Jag gör det sen...

Jag sitter och skriver en julnovell, det verkar bli en julrysare, det visste jag inte ens själv när jag började skriva, men helt plötsligt fick en av karaktärerna små egenheter som visade mig att denne inte var den jag trodde från början. Så nu har det petats och ändrats, undrar hur den ska sluta?

Jag fick ett roligt telefonsamtal förut, men jag håller på det lite till. Spänningen är oooolidlig, eller inte. Äh, jag tycker det är spännande åtminstone, det är väl huvudsaken?

Måste erkänna att det inbokade passet på Friskis&Svettis på Öster (cirka 25 minuter cykelväg när det inte är halt och storm) känns något avlägset, den är ännu inte avbokad men det lutar mer och mer åt det när jag tittar ut. Dödslängtan är inte stor hos mig.

Hunden ligger bredvid och sparkar på soffan, hon har nog en rolig dröm igen. Hon kanske jagar grannkatterna? Har jag berättat om dem? Ska skriva ett helt inlägg nån gång om bara grannkatterna, de är underbara.


Nu blir det kaffe och källaren där jag har min lilla vrå... älskar mitt liv!  (ska plugga, snart...)






p.s. ett tips på en blogg ni borde följa, min kusin Tarja skriver om livstankar och annat, det är en blogg blandat av mycket humor och allvar. Hennes senaste inlägg om skolvärlden (hon är lärare) är värd att läsa. Här är länken







fredag, november 29, 2013

Bamsefilosofi

Jag ångrar att jag sa upp prenumerationen på Bamse, i Bamse lär man sig ALLT. Finns hur mycket som helst

Rasism! Tidningen använder till och med ordet svartskalle. En igelkott med annorlunda hårfärg än de andra kottarna blev mobbad och utanför tills Bamse och Skalman tog tag i det och visade en film om svarta och vita kaniner, jag kommer inte ihåg i detalj vad filmen handlade om men på slutet hoppade det omkring en massa fläckiga kaninbebisar.














Stereotyper! Bamse låter barnen vara BARN och inte ett kön!











En gång tjuv, alltid tjuv! Våga tro på att folk kan förändras, även kriminella!













Till slut, den klokaste i Bamse; älskade Skalman! Äta och sova på regelbundna tider, men framför ALLT:
"skynda är det fulaste ordet som finns"





onsdag, november 27, 2013

Träningsmotivation

Jag behöver komma i form! 

Var är musklerna? Varför hänger magen över jeanskanten? Den stora frågan är dock, hur kommer jag i form igen? Var är min motivation? Behöver träning som är kul och inte kostar något och jag behöver en utmaning!

Hjälp mig någon för jag fixar inte detta själv!

skrivprocess

När jag är stressad eller riktigt förbannad så flödar orden, all energi går ut till fingertopparna och ord blir till! Efteråt släpper trycket.

I en situation där inge särskilt händer så måste jag ta till disciplin för att kunna skriva. Det handlar inte om att jag inte har något jag vill förmedla, det är bara att kroppen inte pressar ut orden längre. Jag måste själv rota runt där uppe och välja ut det som är viktigt.

Jag har massor material, på papper och i huvudet. Mitt skrivarrum är klart och jag har plöjt två böcker om författarens tips hur en bok blir till. Det är inga förskönade historier, det handlar om arbete, disciplin och refuseringar. Man får skriva om och ha tålamod. Jag gillar såna berättelser. Att bara läsa solskenshistorier om författare som blir kända över en natt och som kan leva på sitt skrivande ger inte en verklighetsuppfattning, det finns en människa bakom framgången, en som slitet hårt för att nå sitt mål.

Så, nu ska jag skriva! Skriva för att bli utgiven alltså, för jag har ju skrivit sen jag lärde mig hur man sätter ihop bokstäverna till ord. Jag minns en låda i köket när jag var liten som var proppfulla av A4-papper vikta på mitten. På den första sidan hade jag skrivet bokens titel, två sidor var fyllda med text och på sista sidan hade jag skrivet SLUT med stora bokstäver, jag älskade att göra såna.

Jag har skrivet och skickat in en novell. Det ska bli spännande att se om den kommer med, om inte så är jag åtminstone glad att ha försökt! Det är ingen bok men det är en start i min skrivprocess!




kaaaaaaffe

I morse var jag trött. Det var segt att ta sig ur sängen men tyvärr ett nödvändigt ont. Efter en liten hundpromenad kom jag in och satte mig med dagens tidning. Jag hörde en röst som ropade "kaaaaaffe". Eftersom jag vaknade extremt kaffesugen i morse trodde jag att det var mitt inre som gjorde sig hörd. Ropen fortsatte, "meeeeera kaffe". Jag hörde nu att det var lilla A nio år som ropade. "Jag behöver mera kaffe". Funderade lite, hade hon tagit sig kaffe på morgonen till frukosten och behövde påtår? Vardagsrummet var helt nersläckt och det låg en filt på soffan, låg hon under filten och skrek efter kaffe? I alla situationer i livet har jag mig själv som måttstock och det var inga problem att se mig själv en mörk onsdagsmorgon ligga under en filt och ropa på kaffe.

Ropen visade sig sen att komma från badrummet där toapappret visst tagit slut, papper och kaffe låter väldigt lika i mina öron på morgonen.


 






fredag, november 22, 2013

en liten vrå till åsa

En skabbig tvättstuga som aldrig används (nej vi är inga skitgrisar, vi använder den gemensamma tvättstugan på gården) rensades ur, hyllor sattes upp och ett skrivbord kom på plats, min pappa som aldrig slänger någonting och spar på precis allt hade exakt de grejer jag behövde. Jag ska aldrig mer klaga på honom.

Från idé till handling har det gått väldigt snabbt, mina föräldrar har varit här och borrat och skruvat och donat. Nån dag ska jag väl måla också, sätta upp någon anslagstavla, men det är i princip klart nu. Det enda jag köpte var en taklampa från lagerhaus, är inget fan av lysrör. 

Här kommer lite foton från min skrivarvrå, kommer nog bosätta mig här nere nu! 















Nu är även stolen pimpad! 16.07


söndag, november 17, 2013

äntligen!!!

Jag ska kanske inte ta ut något i förskott, men alla uppgifter i svenska 3 är inlämnat och jag inväntar bara domen. Ska hämta ut betygen i matte och svenska på tisdag eller onsdag så de kan kompletteras till universitetet sen är det bara att vänta och våndas.

 Den sista månaden blir inte lika pressad men ska ändå avluta två kurser som blivit lidande, men det tar jag på måndag. nu tar jag HELG!

fredag, november 15, 2013

nyhets-äckel

Jag vill först börja med att säga att det är bra att vara upplyst, vi behöver veta vad för slags värld vi lever i.

Det jag ställer mig frågande till är varför det känns som människor frossar i andras olyckor. Förr hade vi olika "krösamajor" som gick omkring i stugorna och spred skräck om sjukdom och grannbyarnas elände. Detaljerat beskrev de likmaskar och sjukdomssymptom, de vältrade sig i historier om blodbad och stympade fingrar.

Idag har vi media, Aftonbladet tävlar mot Expressen vem som kan vara mest detaljerad i olika våldsbrott. Vidriga och sjuka saker beskrivs så noggrant att man till slut bara vill spy, det är flera gånger jag stängt ner sidan för jag inte klarar av att läsa klart. Om det finns möjlighet att lägga ut bilder utan att gå över gränsen för tryckfrihetslagen så publicerar man gärna de också. Det finns en mängd rasistiska sidor, som tyvärr också får kallas tidningar (dessa tänker jag inte länka till), som gärna delar förnedrande foton och videor där offret förnedras ännu en gång.
Via sociala medier sprids rykten, sanna som överdrivna eller rent av falska, om ännu mer detaljer runt brottet. När man läser kommentarsfältet till en länkad nyhet så ser man att där frodas ilska och hat och andra fall beskrivs och sprids vidare. Det tar aldrig slut!

När man träffas hemma hos varann finns det de som inte kan låta bli att ta upp en extra smaskig nyhet och själv spä på med några vidrigheter och dra paralleller till ens eget liv. Vem vill ha dessa tankar i huvudet? Det kanske inte är så konstigt att jag så ofta har mardrömmar eller går och oroar mig för att det värsta ska hända. Dessa bilder ni placerar i mitt huvud kommer aldrig försvinna, jag bloggade tidigare om underhållningsäcklet som är ännu mer svårt för mig att förstå.

En tanke kom till mig (som jag inte har källor till) är om inte våld föder våld?
När en latent våldtäktsman eller pedofil läser om dessa brott kanske denne får en kick och triggas igång att också våldta med samma metod? När en skötsam ostraffad yngling för första gången får i sig starksprit plötsligt får upp alla dessa bilder media matat honom kanske det är det som får honom att utföra handlingar han får ångra resten av sitt liv?
Det är bara en tanke... men har jag helt fel?

Jag tycker absolut media ska skriva om att våldsbrotten sker, vi måste få veta vad som händer i vår sjuka värld. Det jag vänder mig emot är frosseriet i detaljer som människor verkar gå igång på. Finns det verkligen inget annat vi kan mata våra själar med?





onsdag, november 13, 2013

ser ljust på framtiden...

Om inget oväntat händer (som t.ex att Gud bestämmer att domedagen ska komma eller att all jordens kaffe tar slut) så känner jag att jag kommer klara av detta. Jag kommer fullfölja svenskan. Sociologin och engelskan kommer plockas upp och göras klart under december och jag kommer vara nöjd och lycklig hela jullovet att jag överlevt mina tre terminer på komvux!





måndag, november 11, 2013

fröken ångest här igen

ååååååååååååååååååååångest!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


varför studerar jag? varför?

jag kommer så väl ihåg mitt mantra, jag kommer aldrig aldrig aldrig aldrig att plugga!


klarar inte av att något MÅSTE vara på ett visst sätt! en uppsats måste se ut på ett visst sätt trots att mitt sätt är mycket bättre. det funkar inte!


jag klarar inte av detta!!!!!!!!!!!

jag vill inte mer...














onsdag, november 06, 2013

Zalando



Beställde två snygga klänningar i vettig prisklass på sidan som har den hemskaste reklamen men de snyggaste plaggen.

Först ser ni två modeller som tydligen är två meter långa och väger 42 kilo (tillsammans).








Så här såg jag ut när jag hämtade mitt paket.







Och jag bjuder på den osminkade sanningen. Vita orakade ben, inge fix, ingen hållning, bara en vanlig Åsa i samma klänningar som visas på de översta bilderna.
Kära tomten, jag önskar mig två meter långa ben i julklapp

tisdag, november 05, 2013

ett blogginlägg om att inte kunna andas

I morse under promenaden kände jag hur en osynlig hand grepp tag runt halsen och klämde till, det kom så oväntat att chocken var lika svår som andningen. Lutade mig över broräcket och kände mig som värsta dramaqueen och försökte få fram en ursäkt till maken, men det pep bara. Efter lite hostande och tårar som sprutade kunde jag fortsätta hem.

Känslan att inte kunna andas... kroppen lyder inte och om man försöker kämpa emot blir det bara värre. Det enda man kan gör är att ge efter.

Har nu kurat ner mig i soffan med kaffe och tusen projekt till skolan. Snart är det över, om några veckor är det tyngsta ämnet förbi, då kan jag nog andas igen.





måndag, november 04, 2013

Dessa jäkla ramar!

Varför måste alla tavlor kantas av en ram? 
Dessa mästerverk är begränsade till en liten yta.

Allt ska petas på. Jo, ditt arbete är bra, men det blir ännu bättre om du håller dig innanför dessa ramar. Var kreativ och nyskapande, men håll dig inom ramarna.


VARFÖR DÅ????


Jag vill inte leva som en fyrkantig tavla i en ful ram. Jag vill vara som jag är, göra det jag är skapat för att göra och inte en massa skit som samhället och alla runt omkring en förväntar sig att jag ska göra. 

Varför är det så många människor som lever i ensamhet för i vårt välståndssamhälle, varför är det så många som känner sig utanför och dessutom går dyra kurser för att de känner att de måste ändra sig?

VI ÄR OLIKA, och ja jag vet, jag skriver mycket med versaler och det ska man nog inte heller göra men DET SKITER JAG FULLKOMLIGT i !!!!

Jag vill inte leva ett fyrkantigt liv som förväntas av mig, och jag vill inte att andra ska göra det heller!

Anledningen att många människor mår dåligt och misslyckas är inte för att de ÄR dåliga, det är för att de är tvingade att leva ett liv som förväntas av dem! Det vore så mycket bättre om de fick ta sina talanger och drömmar och bara leva det liv som de är skapta att leva.

Det finns så mycket gott i människorna, och jag blir så rädd och ledsen när jag ser att de aldrig får chansen att glänsa. De får istället varje dag känna sig misslyckade.

Våga lev!


Bryt sönder den fula ramen, flisa ner den till småbitar och våga vara den du är!







torsdag, oktober 31, 2013

frisk(?)is och svettis

Jag vet knappt var jag ska börja, men jag kan bara inte hålla tyst, måste få berätta, kanske kan jag rädda någon!
Det här är min historia...

Maken och jag bestämde oss för att ta ett pass på Friskis&Svettis för att förbränna några överflödiga kalorier. När vi kollade tider som passade oss hittade vi "station medel" det lät spännande och vi bokade in oss. 

Glada i hågen cyklade vi iväg. När jag blippade in mig stod det att jag inte är bokad, konstigt, var så säker på att jag hade bokat in mig ordentligt. Såg att det fanns platser kvar så jag bokade igen. Samma sak hände när maken blippade in sig, märkligt. Redan där borde vi ha anat oråd, det var som i de där skräckfilmerna när lamporna blinkar VARNING VARNING men huvudpersonerna ändå går in trots att alla tittare vet att något hemskt kommer hända.

Salen låg längst ner i källaren, ett kalt rum med stora speglar överallt. Tre hurtiga ledare i röda tajta byxor var redo för att leda oss genom en timme. 

Passet började med uppvärmning, de tre ledarna med de röda tajta byxorna började med dansliknande steg, höften svängde och armar lyftes. Förskräckt försökte jag följa med så gott jag kunde trots brist på koordination. Alla andra i salen hade uppenbarligen varit med förr för de följde rörelserna felfritt. Sneglade på maken och såg att han hade samma problem som jag, det var så skönt att ha honom där och vi skrattade lite åt det komiska i situationen, men sen skrattade vi inte mer. 

Varje station var en minut och det var bara några sekunder mellan passen och för oss som var ovana blev det lite tumultartat när man ligger på golvet och svettas och försöker komma underfund med hur man ska göra, för att sen, när musiken byts, kasta sig upp och rusa iväg till nästa station, greppa tag i ett redskap och klura ut hur man ska göra. Det var hysteri och ingen vila. 

Efter stationerna var det ett motionspass och det var nu det riktigt otäcka började. Dansstegen från uppvärmningen återupptogs och nya svåra rörelser lades till. De tre ledarna med de röda tajta byxorna var i sitt esse, de svettades och hoppade, de svängde med armarna och de sprang och sparkade med benen, Ständigt leende...
Leendet var otäckast av allt, det tog aldrig slut och jag undrade hur de kunde vara så glada. Såklart har jag hört talas om endorfiner men detta var inte normalt. Jag var rädd på riktigt!
Musiken blev intensivare och överläppen blev mindre och mindre, till slut såg man bara stora vita tänder i en jämn rad under deras näsor. 

För att förklara för er vad vi har varit med om ikväll kan jag likna det vid en sektmöte. Hysteriska leenden, hög pulserande musik och ett tjugotal följare. Jag vill inte tala illa om Livets ord men jag hade nästan väntat mig att se Ulf Ekman dansa in. Händer lyftes upp mot taket, svettiga kroppar!! och så dessa leende, det tog aldrig slut, det bara fortsatte och fortsatte... 
Precis som i andra sekter så följde vi bara efter, vi sa inte ifrån, vi vågade inte. Under ett kort ögonblick av klarsynthet såg jag dörren ut men jag ville inte lämna maken där, man har ju hört hur hårt anhöriga till frivilliga avhoppare straffas. 

Halv åtta öppnades dörrarna och vi släpptes äntligen ut. Jag och maken tog tre trappsteg i taget för att snabbt öka avståndet mellan oss och de leende ledarna med de röda tajta byxorna.
















måndag, oktober 28, 2013

Maken ska på julbord i jul med jobbet, det brukar bjudas på mat och underhållning. I år ska de visst till Sörmland och när han berättade det fick jag en av mina bättre idéer. 
Varför inte ta en lokalartist, en karaoke-stjärna som dessutom kan köra stand-up som finsk städkärring? Det är nämligen så att min underbara kusin T inte bor så långt bort från platsen där de ska hålla till. 
Maken såg inte så övertygad först så jag jag tänkte att det nog hade med priset att göra, ja menar hon kör ju en full show all-in, glitter och glamour, sång och underhållning och förutom den finska städkärringen verkar hon även ha ett till alter ego som Hollywoodfru, oslagbart!
Jag sa att eftersom jag är släkt med denna multi-stjärna så skulle företaget nog kunna få ett bra pris. Han såg fortfarande inte helt övertygad ut så jag drog till att hon nog skulle ställa upp gratis så länge hon hade fri tillgång till mikrofon och baren.
Snabbt berättade maken att underhållningen visst redan är fixad och klar.

Jaha, va synd...

lördag, oktober 26, 2013

Högskoleprov

Det tog mig exakt 25 minuter att trampa till universitetet där högskoleprovet skulle göras. Kan vara bra att veta för framtida mål.
Dock var ryggen plaskblöt av svett.
Köpte kaffe, var i god tid och hittade provsalen.  Nu skulle det nog gå bra.
Vi skulle börja med verbala delen och jag satt och smålog, här skulle samlas poäng.
Jag vet inte vilket Sverige de som gör frågorna till högskoleprovet bor i men de talar tydligen inte samma språk som jag.  Bara blunda och krysssa på måfå.
Hämtar mig nu med kaffe och en fet chokladboll,  fy! Jag som hade laddat väskan med nyttiga nötter och banan.
Snart dags för delprov 2

fredag, oktober 25, 2013

Presenter att suga på länge

Jag ÄLSKAR att få presenter men det får man knappt säga högt (det är väl därför jag gömmer mig bakom bloggen) , man ska agera vuxet på sin födelsedag och säga 
-nej, nej jag behöver inget, jag är bara glad om du kommer på kaffe, jag behöver inte firas.
Likadant till jul
-det viktigaste är att köpa julklappar till barnen, vi vuxna behöver inget, nej, nej tänk inte på oss.

Men innerst inne så tycker jag om presenter och överraskningar, ju

Jag fyllde år i juni och fick en present som varar fortfarande, en prenumeration på Icakuriren. I Love Icakuriren och jag står för det. Jag brukade alltid lusläsa de senaste numren hemma hos svärmor, men nu har jag tidningen själv, varje fredag dimper den ner i brevlådan som en förlängd födelsedags present.

När jag och maken hade dejtat två månader så var jag hemma hos honom på min födelsedag. Jag hade och har egentligen fortfarande en sån där konstig antigrej mot mina egna födelsedagar. Jag vill inte att folk ska känna sig tvingade att fira mig, så jag berättade inte att jag fyllde år. Han fick reda på det ändå när en kompis ringde och sjöng för mig. 

Så hur går det här ihop?
Mitt vuxna jag vill inte bli firad eller kräva presenter bara för att jag fyller år.
Men... jag gillar att baka tårtor, bjuda på kaffe och få vackert inslagna paket.

Suck, KVINNA!!!! Sluta vara så komplicerad, jag förstår dig inte!


Nåväl var skulle jag komma med detta blogginlägg, känns som jag spårat ur som vanligt.
Jo, presenter som varar länge.
Har dels en rykande färskt Icakuriren som väntar på att bli läst, idag ska jag läsa om vem Peter Jöback själv tycker att han är och så har de gjort ett test på brödrostar.

Ikväll ska jag dessutom få min present från maken!!! "a tribute to Eva Cassidy" på Örebro Konserthus, det ska bli riktigt roligt! Tur jag har en kulturell make, va tråkigt jag skulle ha det annars.


Berättar mer om kvällen i en senare blogg. Undrar om jag blir bjuden på vin också, eller kommer vi agera vuxet och säga saker som att det är en dag imorgon också, och tänk på att det är högskoleprov på lördag eller; vi har en skvätt vin hemma i kylskåpet, vi dricker det hemma i soffan istället?






hälsosam träning?

Igår besökte jag Friskis&Svettis på Öster för första gången, och det är alltid lite otäckt med nya platser.

Bara att hitta IN i byggnaden var lite svårt, och jag cyklade runt byggnaden på måfå.
Väl inne kände jag mig fånig som stod och småspanade för att hitta omklädningsrummet, blev så glad när jag hittade skylten att jag höll på att gå in till herrarna.

Omklädningsrummet var enormt och jag smög omkring en bra stund bland alla gropiga rumpor innan jag hittade till toaletten.
Jag stuvade in mina kläder och väskor i ett skåp men såg att det inte fanns något lås. Tog ut alla saker igen och la in i skåpet bredvid, den hade ett lika konstigt lås och det tog mig en stund att förstå att man var tvungen att stänga luckan för att kunna sätta dit hänglåset, pinsamt.

Smög förbi gymmet där karlarna stod och på rad och visade mig sina muskler, ja jag antar att de gjorde det, jag tittade inte, hade fullt upp att hitta till indoor walkning rummet. Satte mig på en tygklädd pall utanför och funderade på om jag hade kommit rätt, en hurtig kvinna klädd i rött öppnade dörren och jag tassade in. Alla pratade med varandra och började ställa in sina maskiner, jag petade också på min maskin, men jag visste inte vad som skulle ställas in så jag låtsades en stund medan jag panikslaget inväntade min kompis som skulle möta mig där. När hon väl tittade in blev jag överlycklig,  jag vinkade och ropade, men hon pratade i mobilen så hon gick ut igen. Jag stod kvar, hängde över maskinen med ett fånigt leende flera minuter innan hon kom in igen.

Passet var fruktansvärt svettigt, jag torkade mig frenetiskt med handduken, sen tappade jag den på golvet. Jag vågade inte hoppa ner och hämta den för instruktören hade blicken på mig hela tiden med sitt ständigt hurtiga leende. Så jag låtsades att jag inte svettades resten  av passet.
Under vissa övningar skulle man släppa handtaget och bara hålla balansen ändå. Det är svårt för personer som saknar balansgenen och flera gånger grepp jag tag i handtaget i ren panik när jag höll på ramla av. Instruktören tittade rakt på mig när hon informerade hela gruppen att om man känner att man tappar balansen så gäller det bara att spänna magen och hålla balansen med armarna. Jag kanske ska berätta att jag har lite problem med koordinationen också, så när jag koncentrerade mig på att röra armarna rätt och spänna magen var det svårt att röra benen samtidigt. Men det där kanske jag kan lära mig med tiden?

På kvällen fick jag massage och blev insmord med voltaren av maken, det gjorde ont när jag andades.
Tur det är helg, nu behöver jag inte träna på flera dagar! Jag har lärt mig att det är viktigt med vila när man ska träna sig i form.





torsdag, oktober 24, 2013

indoor walkning

Igår var jag och maken på spinning. Vi har avbokat så många pass att vi var oroliga att Friskis&Svettis snart skulle anmäla oss för oseriöst medlemskap.

Ska snart iväg på indoor walking, det gäller att träna massor när man väl har börjat. Jag vet knappt vad det är, jag tror man står på en crosstrainer, någon sa att man inte får hålla i sig utan man ska hålla balansen. Jag har ingen balans, på riktigt! Jag har inte den genen. Jag har stora svårigheter när jag ska ta på mig skorna eller bara stå stilla med raka ben.
Jag ta bild på skadorna och lägger ut senare.

fortsättning följer



Bröst, magar och klänningar

24 oktober, två månader kvar till jul och i morse provade jag min julklänning. Den är köpt på rea för över ett år sedan. Den är fin, men den sitter konstigt över magen. Det är en sån där modell som framhäver magen, undrar varför det görs såna modeller? De flesta kvinnor jag känner brukar vilja framhäva bröst eller rumpa, kanske snygga höften men sällan magen.


Jag provade även min röda vulgoklänning jag haft haft under två år på olika jultillställningar. Den framhäver brösten och sitter snyggt över höften och den har skrynklor som trollar bort magen.

Den ser inte vulgo ut längre, den ser patetisk ut.
Den har blivit längre, höften har ramlat ner, skrynklorna på magen ger intryck av MER mage istället för att trolla bort. Och Brösten... ja jag vet att de är någonstans där under, men det var svårt att hitta dem i morgonljuset.

Om någon har storlek L och är intresserad av en röd vulgoklänning att ha på sig när tomten kommer så hör av er, den hänger bara i garderoben och hånar mig.

Foto 1
julen 2011, bild på vulgoklänning när jag fortfarande hade bröst















Foto 2: idag, oktober 2013, samma klänning, bröstborttagaren

tisdag, oktober 22, 2013

en åsa


Är jag på väg mot rätt håll?

Innerst inne vet jag att detta inte är det jag helst av allt vill.
Men man kan ju inte få allt
Man kanske får nöja sig med det som är ganska bra?

Drömmar kanske är just det, drömmar
Verkligheten det vi ska sträva efter?

Jag märker symptomen.
Symptomen som visar att jag inte mår bra.
Och jag tror jag vet vad det är...
mitt mål är inte längre min dröm

Jag känner så ofta att jag gör vad som förväntas av mig
Det är ett bra liv
Jag utbildar mig, jag tar ansvar
försöker anpassa mig till det normala livet

men om man inte är normal då?

Jag vill inte anpassa mig efter världen
jag vill förändra världen
den ska anpassa sig efter mig

det har aldrig funnits "en åsa" innan jag kom till världen
och det kommer aldrig komma någon mer heller
Varför skapades vi unika om vi ändå bara är kopior av varandra?

jag har ingen lust att vara normal
jag vill vara en åsa






en kärleksförklaring till den som alltid funnit där





Du är en doft som kittlar min själ

Du är varm och du är god

Aldrig har du svikit
Du har alltid funnits där för mig


Genom livets glädje och svårigheter har jag alltid haft dig

Svart, ljusbrun eller söt
men alltid densamma 

Älskade kaffe
tack för att du finns!








söndag, oktober 20, 2013

Hemlös

Idag på stan såg jag en man. Han var mager och hade en grå stickad långkofta. Han gick snabbt och ryckigt och sällskapades av en en riktigt ruggig blandras jycke utan koppel. 

Jag tänkte att den mannen är säkert hemlös och jycken är nog hans enda vän. Spann vidare i mina tankegångar, att trots att hunden inte var kopplad så lät nog polisen det passera eftersom en av poliserna hade ett hjärta av guld som tänkte att om man tar hunden ifrån honom så tar man bort det sista av livsglädjen hos den stackars hemlösa mannen.
Jag funderade vidare på hur det skulle gå om någonting hände med hunden,  eller tvärtom. Om någonting hände med mannen,  var skulle den ruggiga jycken ta vägen då?

Tankarna var många och jag hade hela mannens liv i mitt huvud och hjärta när min käre make kom ut från McDonald's med en varsin kopp kaffe. 
Jag började berätta om det tragiska för maken när jag får syn på mannen igen.  Jag pekar ut honom för min make som förstör allt och säger att den mannen inte såg ett dugg hemlös ut!

fredag, oktober 18, 2013

tänk om...

tänk om...

...man fick ta en paus från smuliga brödrostar och 
odören från tomma mjölkpaket som ej blivit ordentligt ursköljda

...udda strumpor i tusentals inte längre existerade

...ångesten över allt man borde ha presterat under en 
dag ( plugga, jobba, laga mat, träna, andas ) kunde lätta



...man fick skolka från livet, bara en liten kort minut



torsdag, oktober 17, 2013

ABC plan

Jag har en plan, egentligen.
Men är min plan det jag helst av allt i hela världen vill uppnå?
Kanske inte.

Min plan känns som en riktigt bra plan B.
Plan B är att bli klar med komvux, komma in på socionomprogrammet
och jobba som skolkurator eller liknande.

Plan B är en bra plan, en hyfsat realistisk sådan också,
även om det vissa dagar känns tufft och omöjligt.

Plan A har aldrig känts realistisk.
men plan A har funnit i mitt huvud och framför allt i mitt hjärta sen jag var liten...



Om jag inte lyckas med plan B behöver jag en plan C, men en sådan har jag inte ännu...
en plan C känns som ett sådant misslyckande att jag inte ens vill planera för den.

Plan C finns inte i min värld!

Så vad ska jag göra?

Vad kan jag göra?






måndag, september 30, 2013

Jag tror på Gud!

Jag tror på Gud, och jag tror att Jesus faktiskt var Guds son! 
Och ja, jag tror på den helige anden också!



-Religionen är orsaken till alla krig

-Egentligen har alla religioner samma Gud

-Det var inte Gud som skapade människan, det var människan som skapade Gud

-Om Gud är god varför finns det så mycket lidande?

-Allt går att bevisa med vetenskap, men man kan inte bevisa Gud

Jag har hört allt detta, många gånger. Men jag tänker inte bemöta det, för det kommer bara sluta i en teologisk diskussion  där två sidor försöker överbevisa varandra till vilket pris som helst och ingen blir vinnare.

Jag kan inte förklara eller inte ens förstå varje bokstav i Bibeln, jag vet inte hur varje bibelord ska tolkas, om det ens ska tolkas alls. Det skrämmer mig lika mycket som er när maktgalna fanatiker plockar ut små bitar ur Bibeln och slänger det i ansiktet på människor. 

Jag tror på en Gud som försöker lära människorna att Älska och inte döma varandra.
Den Gud som finns i min hjärta älskar alla sina unika skapelser. 

Jag kan inte stå upp för alla historiska korståg, inte heller kan jag förstå hur man kan döda varandra i Guds namn. Det är inte alltid jag förstår kyrkornas alla regler och lagar. Det enda jag kan stå upp för är att jag tror på Gud. Gud är för mig mer än bara en bok

Bibeln har gjort Gud fyrkantig och begränsad, sån är inte den Gud jag tror på!

Jag försöker inte göra min egen religion, det enda jag kan säga är att jag tror på en Gud som hör mig när jag ber!















Gråt!

Gråt du!
Att gråta är ett behov vi har precis som vi har behov av att skratta, fisa, sova, äta kakor och älska!

Vi gråter när vi slår oss, när vi drabbas av sorg, när vi behandlas illa, när vi är trötta, när vi är lyckliga.
En del gråter varje dag och andra tre gånger under hela sin livstid.

Själv gråter jag när jag är stressad eller när jag känner mig trög och "du-ska-inte-tro-att-du-är-någon-a´la-jante" kommer smygande. Jag gråter sällan när det är sorgligt på film, men det har hänt, en gång. Ibland vet jag inte själv varför jag gråter, tårarna bara kommer.
Det kan bero på att jag inte gråtit på länge.
Efteråt mår man bra, eller åtminstone bättre.

Om man gråter ofta och gråten inte löser något så bör man nog söka hjälp, men annars så tror jag att det är bra att gråta om man känner behovet av det.

När man gråter så blir det ofta pinsamt och jobbigt och omgivningen ska "lösa problemet" och ser det som en seger när den gråtande torkat bort sina tårar, nu ska allt bli bra ska du se.
Kan man inte bara få gråta i fred? Hur farligt kan det vara, egentligen?
- Sluta gråta nu
- Vad är det som har hänt?
- Gaska upp dig nu
- Ska jag berätta en rolig historia så att du blir glad?

Varför är det så tabu att gråta?

Jag har behov av att gråta ibland, oftast så är jag inte så ledsen utan bara lite nedstämd eller trött eller arg. Om jag får gråta en skvätt så släpper spänningarna, ungefär som att magontet går över om man bara får fisa lite, det är tydligen också tabu, att fisa, men det kan jag ta upp i något annat blogginlägg.

Så låt folket få gråta lite!