Spegel vs Kameran

Spegel spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är...

åh, det är du Åsa, du är den skönaste och vackraste i landet! 

Jag kan bli helt kär i mig själv när jag ser mig i spegeln.

Håret är alltid vackert oavsett om det är fixat eller rufsigt, ögonen är alltid djupa, gröna 

och förtrollande. Hyn är nästan skimrande, och kroppen är i perfekt form!

Det är inte så konstigt att jag älskar min spegel.

Kameran däremot måste vara en nära släkting till ängeln som blev utvisad från himmelen. Kameran visar mig en blekfet varelse med svarta ringar under ögonen, hår som en piasavakvast, valkar på alla möjliga och omöjliga ställen, skelögd och allmänt skrämmande och säger att det är jag! Kameran är den som kan få mig att gråta!

Både spegeln och kameran utger sig för att ge en bild av mig. Hur kan de då visa två helt olika personer? En gudomligt vacker, så där förtrollande att det nästan är syndigt. Och den andre visar att jag är adopterad och att mina biologiska föräldrar är en ödla och ett troll.

Ingen regel utan undantag dock. Det finns foton som jag känner att; 

vänta, den där personen känner jag igen från min spegel. 

Och det finns speglar som är nära besläktade med kameran, provrumsspeglarna!