tisdag, februari 25, 2014

Feminist, javisst! eller..?

För mig är ordet feminist fortfarande ett laddat ord, jag tänker på kvinnor som hatar män men ändå klär sig och beter sig som dem. Fördomar om stereotypa feminister? Ja, kanske.

När någon säger att hen är feminist drar jag fortfarande öronen åt mig för jag tänker att nu kommer det komma ut en massa hat ur hens mun. Ja, jag använder ordet hen ibland. Innan hen skrev jag hn eller hon/han. Ett praktiskt ord som jag kanske använder fel?

Nåväl, var var jag? Jo, jag är rädd för människor som hatar. Inte enbart feminister utan alla som livnär sig på hatet inom dem. Jag förstår inte hur man orkar gå omkring hela livet och hata, det måste tära ordentligt på människan.

Nu är det ju så att alla som öppnar munnen och erkänner sig som feminist självklart inte hatar halva jordens befolkning samt Gud för att han är en man. De flesta erkännande feminister jag har träffat verkar mest vara för ett jämställt samhälle, så som jag är.

Är jag då feminist? Kanske, men jag vill inte använda ordet. Jag är för jämställdhet! I Sverige där jag är född och uppväxt säger lagen att vi är lika, vi män och kvinnor. Vi har samma rättigheter och samma skyldigheter, sen tillämpas inte alltid dessa lika mycket som vi skulle önska, men vi är lika inför lagen, på pappret.

Det kanske är det extrema jag är emot, föräldrar som vägrar ge sina barn ett kön eller kvinnor som provocerande krigar barbröstade. De som glatt hejar på skilsmässor och aborter. Eller de som säger att kön enbart är en social konstruktion, inte biologiskt. Den sista meningen kanske det blir respons på, men jag står fast vid min åsikt. Det finns biologiska skillnader, inte enbart att män har snopp.

Inte på något sätt nervärderar jag feminister och suffragetterna, vore det inte för deras kamp hade jag varken haft rösträtt eller fått utbilda mig, jag hade troligtvis inte ens fått säga min åsikt högt. Så tack!

Är det då så att vi behöver dessa extremister för att ta jämställdheten vidare i samhället? Detta är en fråga att fundelera över. Kan tänka mig att första kvinnan som tog på sig långbyxor fick ta mycket stryk. Eller den första mannen som var föräldraledig med sitt barn.

Som sagt, bara lite tankar som jag delar med er när jag egentligen borde sitta och plugga...




en sista tanke...
kanske är det tack vare feminister, trots att jag inte sett det själv, som jag känner mig så avslappnad i mig själv? En vän sa en gång till mig att; jag ser inte dig som en kvinna, jag ser dig som en Åsa!

det var nog en av de finaste ärligaste och komplimangen jag fått.





 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar